jag hatar att bråka med sdare

Jag står vid barrikaden. Jag skriker. Viftar. Svär. 
Känner frustrationen. Uppgivenheten. Ilskan.
I efterrhand tänker jag att majoriteten av de jag just bråkat med egentligen är mina klassyskon.
Jag är inte idealist. Jag fattar att det finns orsaker till att samhället ser ut som det gör och vad det leder till. (Däremot inte sagt att det är en ursäkt till att vara rasist, sexist, qtbh-fob, etc, du kan faan tänka efter och inte vara helt dum i huvudet) Jag VILL inte bråka. Jag känner att jag måste. För att skydda mig och det jag håller kärt.
Men så sitter jag här nu. Känner frustrationen. Uppgivenheten. Ilskan.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0